crumpetsandtea

För ett litet tag sedan lyckades jag med att låsa ut mig själv. Tänkte att jag skulle passa på att gå på baksidan och sola lite nu under eftermiddagen medan jag är ensam hemma. Jag hinner inte mer än gå ut innan jag hör att det ringer på dörren. Jag skyndar mig in och drar på mig en klänning och öppnar dörren. Självklart är det alldeles tomt där, för även fast jag ansåg mig vara snabb tog det sin lilla tid för mig. Jag tar ett steg ut ur huset för att kolla lite snabbt omkring mig, och med ens blir det korsdrag från bakdörren och framdören smäller igen. Jag vet inte om ni är bekanta med ytterdörrarna i detta land, men i de flesta fall här i London krävs en nyckel för att kunna komma in. Helt plötsligt kommer en glad brevbärare springande och ger mig ett paket, jag skriver under, och sedan är han borta lika fort igen. Där står alltså jag, utan skor, nycklar eller telefon, men med ett paket och känner att livet är på topp... Jag börjar vandra längs gatan och hoppas på att morföräldrarna är hemma denna dag, vilket de turligt nog var. Kommentaren jag fick när de öppnade dörren var "no shoes?". Nu är jag i alla fall hemma igen, och ska snabbt göra mig iordning för en sista tur till Brent Cross. Vänner, jag kommer ju hem om en vecka!